da
gsbetraktelserMina dagar kan i korta drag beskrivas så här: jag vaknar av alarmet på morgonen. Äter frukost och hinner se nyheterna vid sex. Kvart över sitter jag i bilen med riktning mot Enköping. Där jobbar jag för att se till att en massa teknisk utrustning fungerar. Sen åker jag hem, försöker få tid till lite fritid. Läser lite i min bok. Somnar.
Jag vaknar av alarmet som JAG ställt. Kär MIN bil till MITT jobb för att förtjäna mitt uppehälle. När i hela fridens namn blev jag så vuxen? Utan någon vidare ceremoni eller underskrifter på arkivpapper blev jag plötsligt helt självgående. Vuxen. Oberoende kanske..? För ett par år sedan definierade jag en av mina största viljor som att vara just oberoende. Då tänkte jag främst på oberoende av andra människor. Jag hade en vision av ett liv där bara mina absolut egna känslor eller viljor skulle styra. Kanske kände jag att ingen annan skulle få påverka huruvida jag var glad eller ledsen. Aldrig. Är det att vara vuxen?
Knappast. För även om jag kan drömma om det tillståndet så har jag väl kanske insett omöjligheten att nå dit. En del skulle kanske påstå att just beroendet till medmänniskorna är vad som gör oss mänskliga. Det vet jag inte om jag håller med om. Men enkelt kan man väl säga att avsaknaden av mina vänner känns dålig. Särskilt i relation till den djupa gemenskap jag kan känna till dem då och då.
Jag har börjat fundera på om jag inte ska formulera om den där drömmen. Oberoende av andra – nja… Oberoende av mig själv dock, det verkar görbart. Ingenting jag gör, eller vad som händer mig, ska få påverka hur jag mår och känner. Känslor ska komma ifrån mig. Det går visserligen stick i stäv med min fasta tro på att vi inte kan styra våra känslor. Men vi kan nog kontrollera hur vi ska hantera dem.
Ibland känner jag mig som en liten liten pojk. Andra stunder fascineras jag kraftfullt av min egen frihet. Ingen talar om för mig när jag ska sova ikväll.
